De var så söta igår när jag skulle åka iväg. De undrade om jag redan skulle till Sverige.  Och det värmer så i hjärtat när man faktiskt ser att man betyder något för barnen. Tror det är viktigt för dem att det återkommer volontärer. Att de ser att de faktiskt betyder något för oss med. För det gör dem. Men... däremot TROR jag inte jag kommer ha lika svårt för att lämna denna gången.  Första gången visste jag ju faktiskt inte om jag skulle få se dem igen.  Nu vet jag ju att det kommer jag.  Men vet bara inte när. Eventuellt redan till sommaren.  

Nu däremot är klockan halv 9. Varit iväg och ätit middag och fått världens kramp i magen. Hoppas det snart släpper så det inte är maten man åt. 

Gjorde nog succé här i Kamala med på vägen hem. Finns väääldigt mycket katter här. Endast sett någon enstaka hund. Och nu när jag gick hem låg världens sötaste kattunge och sökte kontakt. Tänkte ett tag att jag inte kunde med att sätta mig och fota den bland allt folk.  Men sen tänkte jag att va fan, den var ju underbart söt. Så jag ner på marken med mobilen i högsta hugg. Samtidigt som en kackerlacka springer precis över min fot i stort sett. Jag hördes nog ända hem till Sverige.  Och nej, det blev inget kort på katten.