Då var det dags, sista inlägget i denna blogg. Jag har varit hemma i lite mer än en månad. De första veckorna var jag så himla glad över att vara hemma hos familjen och vännerna. Ska jag vara helt ärlig så tänkte jag inte tillbaka så mycket på tiden i Thailand. Jag njöt av Sverige.

 

 

Efter två veckor ungefär var det som om jag vaknade upp och faktiskt insåg att jag bodde på barnhemmet i fyra månader, tillsammans med världens finaste barn. Jag kunde knappt tänka på dem utan att jag fick kämpa emot tårarna. Värre var det när jag fick frågor om tiden i Thailand, för då fick jag med kämpa emot tårarna. Varför tårar? Jo, man saknar barnen enormt mycket. Den platsen de fck i mitt hjärta går inte att beskriva. Ett tag kändes det som mitt hjärta fanns på två olika ställen, både i thailand och i sverige. Detta gjorde att jag kände mig extremt känsloladdad. Jag som redan är rätt känslig av mig, ni kan ju ana att det kändes lite jobbigt där i ett par veckor och känna sig ännu mera känslig och blödig. Men som tur var gick det över...

 

Idag börjar jag få mer distans till min resa som jag gjorde. Idag går der lättare att svara på frågor om resan, innan kändes det som min vardag och att det inte fanns så mycket att berätta. Idag inser jag att jag gjort något som långt ifrån alla gör i sitt liv. Jag var med barnen i deras vardag, men för min del så är det så långt ifrån min egen vardag jag kan komma. Så självklart finns det massor att berätta. Och frågar någon så berättar jag med glädje det jag varit med om.

 

Skulle jag göra om det? Där kan jag svara rätt sabbt att jag inte kommer åka iväg på volontärarbete i 4 månader igen. Dels krävs det en hel del planering för att få saker att fungera här hemma i sverige. Och för mig som är hemmakär egentligen så var det ett stort steg att "flytta" utomlands i 4 månader. Jag kommer inte låmna min familj och vänner igen. Däremot hade jag aldrig fixat detta utan dem. Tack för att whatsapp (gratis sms) och skype (gratis samtal) finns. Att kunna få ett litet sms av vännerna då och då gjorde att man kände sig närmare hemma än vad man var. Och helgens skypesamtal med mamma och ibland övriga familjen, hjälpte enormt mycket när man hade hemlängtan emellanåt. Speciellt de två sista veckorna.

 

Har detta förändrat mig som person. Att åka iväg och jobba som volontär på ett barnhem får nog vem som helst att ändras lite som person. Jag har lärt mig att uppskatta tillvaron lite mer tror jag. Ta tillvara på sånna saker som jag saknade lite extra mycket nere i Thailand. Jag kan inte säga att det var svårt att se dessa barn på barnhemmet, för barnen har det verkligen jättebra på detta barnhemmet. De får gå i skolan, de får BRA mat och de får åka iväg på utflykter och aktiviteter. Men självklart känner jag en stor tacksamhet att jag växt upp som jag gjort, i en trygg familj.

 

Jag kommer alltid att minnas denna tid som en positiv del i mitt liv. Något jag är glad att jag gjorde. Jag kommer alltid minnas alla härliga barn! Och även om jag inte kommer åka tillbaka som volontär så kommer jag se till så att jag kan åka tillbaka och hälsa på dem. Barnhem Muang Mai kommer alltid finnas med mig. Saknar er sååå mycket.

 

Till sist vill jag bara skriva det, att om du som läser detta sitter och funderar på att göra en sån här sak. Gör det. Du kommer ångra dig senare i livet. Och undrar ni över något eller vill ha hjälp hur man kan gå till väga så hjälper jag gärna till så gott det går. Jag följde min dröm, och det är det bästa jag någonsin gjort!