För mig är det så självklart att bemöta dem med stor respekt som tar emot oss och servar oss. Att ge dem ett leende, ett tack. Men så finns det de som går och beställer stekt ägg vid frukosten borta vid kocken, står inte och väntar utan räknar med att kocken kommer ut med ägget, vilket han gör. De kollar knappt upp på honom när han serverar dem. De ler inte, de tackar inte. Jag beställde själv ett stekt ägg till frukosten.  Stod kvar och väntade den ynka minuten det tog, tackade och tog min tallrik för att gå tillbaka och han kunde fortsätta steka ägg och göra omelett till alla som vill ha.  

Eller killen som står och tar emot en vid frukosten för att skriva upp rumsnumret.  Han ler alltid. Det minsta jag kan göra är att le tillbaka. Säga mitt rumsnummer.  Men imorse insåg jag hur många som enbart går förbi honom utan att säga hej eller någonting, utan istället bara slänger upp nyckeln med rumsnumret i ansiktet på honom. Näää så gör man inte. 

Har så svårt att förstå hur man kan bete sig så. Fast å andra sidan kanske det inte är till de människorna som thailändarna stannar och småpratar med. I förrgår när jag var nere och åt middag i restaurangen kom frukostmannen fram och vi pratade säkert i 15 minuter om hur olika liven i Sverige och Thailand kan vara.  Jag älskar att höra på deras historier. 

Men... Nu ska jag inte klaga mer på detta. Det blåser en hel del idag.  Men jag trotsade detta och ligger vid poolen ändå. Varmt är det. En bra bok (men hemsk) som sällskap: "Medan han lever" av Elaine Eksvärd och härlig utsikt så kan jag definitivt spendera förmiddagen här.